Koloskopi

 
Den 22 juni 2016 fick jag tid till Kungälvs sjukhus. I brevet med kallelsen låg två tabletter och något pulver. Till min stora fasa var det laxeringsmedel, eftersom tarmen måste vara helt tom på föda när man ska göra koloskopi. Fick lite problem då jag jobbade under den perioden så var tvungen att ta ledigt redan första veckan på sommarjobbet. Man kan ju knappast vara på jobbet när man ska ta laxering, det är ju ganska uppenbart. Så så fick det bli helt enkelt. Jag var livrädd för diarré och spy så det här var jobbigt för mig. Först tog jag en tablett. Den skulle verka efter ca 6 timmar. Snacka om lång läskig väntan då jag inte visste exakt när den skulle ge effekt. Vågade knappt röra mig på hela dagen. Dessutom fick jag bara dricka juice/vatten på hela dagen. Trodde det skulle vara jobbigt att fasta men det var faktiskt inte svårt alls då jag ändå inte var hungrig. Sedan skulle jag också dricka pulvret blandat i vatten. Det smakade faktiskt helt ok. Jag väntade och dagen gick. Inget hände. Jag kände mig som vanligt. Började undra om det ens skulle ske något alls, kanske fungerade det inte på mig. MEN så plötsligt kändes det som magen vreds ut och in. Fy fan alltså. Det är INTE trevligt att laxeras. Säger bara det. Dock var det inte alls så illa som jag hade föreställt mig då jag har en tendens att alltid tänka det värsta = tvungen att sitta och skita i timmar och ev. spy. 
 
Natten var i alla fall lugn så jag vaknade utvilad. Magen kändes dock orolig igen när jag vaknade och det kändes lite jobbigt att åka buss till sjukhuset, men jag klarade det utan att skita på mig.. Väl framme på sjukhuset var jag ganska lugn faktiskt. Jag blev visad in i ett omklädningsrum där jag skulle byta om till speciella kläder inför koloskopin. Jag visste inte alls vad som skulle ske och hade ingen aning om hur något fungerade då jag aldrig tidigare varit på sjukhus för min egen del. Blev fantastiskt snygg i de alldeles för stora sjukhuskläderna med ett stort hål i baken...Är glad att jag åkte dit ensam för sådär hade jag inte velat att någon skulle se mig, haha. 

Fick sedan lägga mig i en säng där jag fick en kanyl insatt ifall jag skulle behöva sövas under koloskopin. Kommer ihåg att jag blev stressad och undrade vad som skulle ske. Var inte alls beredd på att eventuellt bli sövd! Kände mig otroligt ensam och utlämnad med massa olika sjuksköterskor. Varför får man inte samma under hela sitt besök utan typ 10 olika? Väldigt jobbigt för patienten som redan är orolig som det är. Kanske man behöver någon slags trygghet under sitt besök? Så kände i alla fall jag.. 
 
När alla förberedelser var klara fick jag ligga och vänta en ganska lång stund. Jag bläddrade i en tidning så länge. Såg flera patienter komma tillbaka in i rummet som redan gjort sin koloskopi. Kommer framför allt ihåg en äldre kvinna som kom ut jätteglad och positiv och sa till alla oss som låg och väntade nervöst: "det var inte farligt alls, kändes inte ens. Ni kan vara helt lugna". Det fick mig att må lite bättre. Älskar sådana människor som bara sprider glädje runt sig och är så nöjd med det mesta även under sådana omständigheter. Vem vet, hon kanske har jätteproblem med sin tarm och lider något enormt innerst inne och klarar ändå att vara så glad. Man skulle ju inte vara på sjukhus om man inte är sjuk på något vis, men hon visade verkligen att det blir vad man gör det till. 
 
Äntligen blev det min tur! En narkosskötserska kom och hämtade mig. Hon var jättetrevlig och hade humor. När jag rullades iväg längs korridoren med hårnät på huvudet och allt vad det var så log jag. Jag fick någon slags Grey's Anatomy-feeling och kände mig så jäkla cool. Haha.. 

Blev mindre roligt igen när jag kom in till rummet för undersökningen och läkaren började förklara vad han skulle göra. Ni vill inte veta detaljer.. Alltså koloskopi innebär ju att man för in en lång slang med en kamera på i tarmen för att man ska kunna undersöka långt in i tarmen. Innan slangen stoppades in skulle doktorn känna med fingret. Fy fan vilken obehaglig känsla. Redan där fick jag lite panik och rörde mig lite för mycket tror jag för mer än så minns jag inte.. Minns bara att jag sedan vaknade upp i väntrummet igen. Jag var otroligt förvirrad när jag vaknade upp igen och visste inte ens vart jag var. Var inte alls beredd på att de skulle söva mig utan att ens säga något! Kände mig lite besviken på det faktiskt då jag tycker att det är en rättighet för patienten att få veta vad som händer. Kan väl vara så att jag glömt att de sa det, men jag tvivlar på det då jag kommer ihåg annat som hände precis innan allt svartnade. Kändes i alla fall obehagligt att vakna upp och det kändes som att jag knappt kunde andas och kroppen var så tung. Kunde inte ens sätta mig upp i sängen. Kändes som att vakna upp utan att ha fått någon sömn alls. Var så himla trött! Sköterskan som var vid mig när jag vaknade sa att alla värden såg bra ut och att jag inte höll på att dö som jag trodde där ett tag... 
 
Jag lugnade ner mig efter ett tag och mådde bättre och kände mig klarare i huvudet och det gick att röra på kroppen igen. Fick äntligen äta något. Den mackan jag fick var seriöst det godaste jag ätit någonsin! Tänk att inte ha fått äta på ett och ett halvt dygn och sedan få det, det är helt underbart och jag tror att vad som helst hade varit gott i det läget! Fick stanna kvar en stund till efter maten. Medan jag sitter i sängen och väntar på att få klartecken att gå och byta om hör jag att någon i samma rum som mig kräks... En mardröm för en person med spyfobi! Just då skulle jag dock få gå vilket kändes som en enorm lättnad för mig. Fick lite stöd när jag gick bort till omklädningsrummet igen. Kändes fortfarande lite svagt i benen, men jag klarade av att byta om på egen hand. 
 
Fick sedan sitta och vänta igen på ett samtal med läkaren som undersökt mig. När han väl kom hade jag hunnit tänka allt möjligt och oroat mig... Han berättade för mig att 40 cm (!!!) av min tjocktarm plus ändtarm var inflammerad och att jag med största sannolikhet har fått ulcerös kolit. Nej, nej, nej! Jag vill inte. Vad som helst förutom cancer eller en kronisk sjukdom tänkte jag! Jag ville bara få medicin och bli frisk igen, men nu skulle jag alltså vara sjuk för alltid? Han förklarade att de flesta med ulcerös kolit lever ett normalt och bra liv men jag hörde knappt vad han sa. Jag ville bara gå hem och gråta. Han berättade inte så mycket om själva sjukdomen men jag har läst om den innan så jag visste lite. Fick med mig en broschyr hem och recept på medicin. Fick förvånadsvärt lite information tycker jag och lämnade med många frågetecken. Vad händer nu liksom? Kommer jag alltid att få äta medicin? Kommer jag alltid må såhär? Kommer jag kunna jobba? Kommer jag kunna skaffa barn? Vinglade fram till bussen och kände mig helt yr. Ringde mamma, Christofer och Cecilia. Det kändes som att hela min värld rasade samtidigt som jag kände en lättnad. Jag hade inte inbillat mig, det var inte bara stressmage! Jag är faktiskt sjuk. 
 
Nu så här nästan exakt ett år senare kan jag tänka tillbaka på detta och se det på ett annat sätt. Idag vet jag att man kan må bättre igen. Att saker och ting kan kännas hoppfullt igen. Att man faktiskt kan gå utanför dörren utan att bajsa på sig trots att man har UC. Det tog 7 månader att komma ur skovet, men jag lyckades! Idag mår jag bra. Jag har en trötthet som inte verkar vilja ge med sig, men jag mår bra. Jag kan äta och har gått upp lite i vikt igen. Medicinen äter jag utan att ens tänka på det. Det är inte så himla jobbigt. Livet fungerar rätt bra ändå. Jag ser inte mig själv som sjuk längre och det är ingenting som jag pratar om eller lägger energi på idag. Visst kan jag bli sämre igen, men då tar jag det då. Just nu fokuserar jag på att ta en dag i taget och njuta varje dag som jag får må bra och vara fri från smärtan. 
 
Ta vara på din kropp och var tacksam för den. Din kropp är fantastisk som ser till att DU lever, varje dag.  
 
 

Rektoskopi

Jag ringde till vårdcentralen och fick en tid. Eller först skrev jag en fråga till 1177 där personen som svarade rådde mig att gå och kolla upp det, så då ringde jag. Fick träffa en läkare som ställde massa frågor och kände på min mage. Han verkade först tro att jag hade drabbats av någon magbakterie. Han bokade tid för rektoskopi och så fick jag instruktioner om hur jag skulle förbereda mig. För att de ska kunna kolla i tarmen måste den vara tömd rejält så man måste ta en slags salva för att få ut "det". Inte det trevligaste jag gjort om jag säger så... Fick heller inte äta frukost den morgonen jag skulle dit och eftersom jag blir sjukt känslig om jag inte får frukost kände jag mig rätt så dålig under besöket. Var sjukt nervös i väntrummet och när jag väl fick komma in skulle jag lämna en påse med alla provrör med avföringsprov jag var tvungen att göra för att skickas till analys. Liksom varsågod, här får du lite av mitt bajs, fräscht... och förnedrande. Sedan skulle jag förberedas för undersökningen. Hade aldrig varit hos gynekolog innan så är inte direkt van att klä av mig inför fritt främmande folk, men det var bara att bita ihop och köra. Jag fick lägga mig på en brits och vänta på läkaren som skulle göra undersökningen. Sjuksköterskan var så snäll och stöttande under processen, men kände mig ändå sjukt obekväm, speciellt eftersom läkaren var en lite äldre man... hade ju föredragit en kvinna, men något sådant fick jag inte ens förfrågan om. Känslan när läkaren körde in instrumentet i mig var så obehaglig. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Ville bara därifrån..  Undersökningen gick i alla fall väldigt fort så det var ju skönt. Läkaren sa att han såg massa blod i min tarm och det gjorde mig rädd. Vad skulle hända med mig härnäst? Han sa att jag skulle få en remiss till sjukhuset för vidare undersökning. Jaha? Men vad tror du är fel på mig då?? Jag ville ju veta nu... Sjukt frustrerande att inte få några svar.. Kände mig rädd och ensam. Sköterskan såg nog att jag tyckte det kändes jobbigt och började fråga en massa jobbiga frågor som bara gjorde saken värre. Till slut kunde jag inte hålla tillbaka tårarna mer. Hatar att gråta inför folk, speciellt någon jag inte känner. 


Fick göra mig iordning och klä på mig igen för att sedan gå och ta ett blodprov. Fick lite råd om vad jag bör äta för att lugna magen och nån medicin mot halsbränna som jag också hade ofta under den perioden. Sedan var det bara att vänta på ett brev från sjukhuset...

Skriv inläggstext 

När jag blev sjuk...

Jag känner ett behov av att berätta lite om när jag insjuknade i ulcerös kolit. Jag tycker det är viktigt att bearbeta jobbiga saker som hänt genom att skriva och kan på köpet bidra med lite kunskap om sjukdomen till resten av världen, nåväl, dem som läser min blogg åtminstone..
 
Det är svårt att säga exakt när min tarm började bli sjuk. Jag har haft problem med magen länge egentligen, med perioder då det varit bättre. När jag gick i åttan var jag dålig i magen varje dag, men jag tror det berodde på ångest, men kanske var också min tarm känslig redan då? Under gymnasietiden mådde jag väldigt bra och även efter skoltiden och i USA mådde jag bra för det mesta, så jag tror väl att inflammationen började på allvar i slutet av min USA-vistelse, de tidiga tecknen i alla fall. Jag var dock väldigt trött under tiden i USA, men det kan ju ha berott på alla intryck. Under roadtrippen i USA började jag i alla fall må dåligt. Jag mådde sjukt illa varenda förmiddag den sista veckan. Jag sa inte så mycket om det till Johan och Christofer för jag tänkte att det bara var ångest, som vanligt, men samtidigt kände jag mig gladare och tryggare i mig själv än någonsin och hade inte direkt några problem med ångest, så det kändes inte helt logiskt ändå. Det blev i alla fall bättre efter lunch och jag analyserade det inte så mycket. När jag kom hem från USA var jag gladare än någonsin i mitt liv. Jag var så obeskrivligt stolt över mig själv och jag kände mig självsäker och det kändes som om ingenting kunde stoppa mig, att allt var möjligt. Det var en fantastisk känsla. Samtidigt kom en enorm trötthet den sommaren, mer än under tiden i USA. Jag tänkte att det var mitt stora äventyr som gjort det, så jag försökte vila upp mig ordentligt hela sommaren, gjorde inte speciellt mycket. En dag skulle jag dock åka och träffa en vän. Jag skulle åka tåg dit. Mådde konstigt under tågresan och väl framme fick jag springa på toa och sedan åkte jag hem igen och när jag kom hem mådde jag helt bra igen. Tänkte dock inte mer på det utan tänkte att det väl var något jag ätit, men så här i efterhand skulle jag kunna tänka mig att det var början på sjukdomen.. Det första magrelaterade tecknet. Mådde dock bra resten av året förutom en enorm trötthet som ständigt malde ner mig. Jag jobbade en del under hösten och ibland kunde jag seriöst somna till under arbetstid. Jag verkligen ansträngde mig för att hålla ögonen öppna, men det var väldigt svårt ibland. Sov alltid på väg dit och hem. Jag försökte gå och lägga mig tidigare för att få mer sömn, men vad jag än gjorde var jag så sjukt trött. Det påverkade mig eftersom jag är van att vara så pigg och aktiv. Jag som hade sprungit Göteborgsvarvet och delat ut 100 kg reklam varje vecka orkade plötsligt inte ens knappt gå ut på en promenad och blev sjuk stup i kvarten, jag som brukade vara sjuk högst 1-2 ggr om året. Det var dessutom så konstiga sjukepisoder. Fick halsont och lite småsnuvig, men blev frisk på en dag nästan varje gång. Kändes inte alls normalt för min kropp. Vad är det som händer? 

I januari 2016 kom det första blodet... Jag minns så väl att jag satt på toa helt som vanligt och så kollar jag ner i toan och ser rött!! Jag visste med säkerhet att det inte var mens. Jag blev livrädd. Hade under den tiden dessutom urinvägsinfektion så jag tänkte att det kanske var något pga det, men jag kände att det inte kom "därifrån". Fick sådan ångest. Vad är det för fel på min kropp? Nästa dag såg jag inget blod och jag lugnade mig med att "det kanske bara var något tillfälligt". Blev av med min urinvägsinfektion och mådde bra för övrigt igen under en tid, fram till mars... Vaknade en morgon med en obehaglig känsla i magen, det kändes som mensvärk fast gick inte över på en vecka. Då och då kom en större smärta, som om någon högg i mig. Det var obehagligt, men för övrigt mådde jag bra och jag körde på som vanligt. Sedan kom blodet igen...och diarréer... Under en period där i mars-april var det samma visa varje morgon: Vaknade och direkt fick jag springa på toa, gick knappt att hålla sig de metrarna från sängen till toan, det var jävligt bråttom då. När man dagligen bajsar blod börjar man bli rejält orolig kan jag säga. Tänk om jag har tarmcancer? Jag hamnade i någon slags förnekelse, "nej det är inget fel på mig, det är nog bara stress...", "jag vägrar gå till VC, det är så pinsamt" och så höll jag på sådär ett tag. I maj orkade jag inte mer, jag gick med svansen mellan benen till vårdcentralen. Jag var rätt säker på att det skulle innebära rektoskopi (undersökning av tarmen med hjälp av slang in i ändtarmen) och ville verkligen inte utsättas för det, men vad hade jag för val? 
 
Fortsättning följer...