Death leaves a heartache no one can heal, love leaves a memory no one can steal

Ludde har som ni vet kremerats så vi fick åka till Blå Stjärnan för några dagar sedan och hämta urnan med askan. Igår begravde vi den tillsammans med hans första leksak, filt och koppel samt hans halsband. Det kändes jobbigt att komma tillbaka till djursjukhuset. Jag fick ångest när jag såg väntrummet och korridoren med alla behandlingsrummen... På något sätt har jag inbillat mig/låtsats som att Ludde bara har varit inlagd där de senaste veckorna och att vi nu kom för att hämta hem honom igen. Om det nu vore så väl... På ett sätt känns det som att mitt liv slutade i samma stund som Luddes, åtminstone mitt gamla, vanliga liv. Det är ett annat liv nu, ett nytt och annorlunda där det alltid kommer att fattas en som betydde mycket. Det är så sorgligt och helt ofattbart..
 
Det känns i alla fall bra att kunna ha en plats att gå till där man kan lägga blommor och tända ett ljus till minne av honom. Jag tycker att det blev väldigt fint 
 
 
Vila i frid 

Moving on doesn't mean you forget about things. It just means you have to accept what happened and continue living

En vecka har nu gått sedan min käre vän lämnade denna jord.. Tänker på honom varje dag. Saknar att se ett brunvitt huvud sticka fram när man öppnar ytterdörren och höra hans små tassar trippa över golvet. Att dessutom veta att min hund är uppbränd är en fruktansvärd tanke! Ibland får jag även skuldkänslor. Jag borde brytt mig mer, klappat honom oftare, gått längre promenader... 
 
Samtidigt känner jag mig lättad. Det senaste året har han nämligen knappt orkat gå promenader och hans andetag har varit tunga. Han har mest legat still och vilat och verkat väldigt trött. Man har märkt att han börjat bli en gammal hund. Det har gjort så ont i mitt hjärta att se honom så. Jag vet även att han har haft väldigt ont både innan och efter benoperationen, så vetskapen om att han nu slipper smärta och trötthet får mig att må lite bättre. Jag får försöka tänka att jag alltid har velat hans bästa och gjort det som har känts rätt och mer än det kan man inte begära av sig själv egentligen. 
 
Ludde på en av sina favoritplatser, ute på verandan 
 
Jag är så otroligt tacksam över att vi i alla fall har Bruno kvar hos oss. Det hade varit ännu värre annars, ännu mer tomt och tyst. Pussar extra mycket på honom nu och uppskattar honom så mycket mer än tidigare. Vi går långa promenader bara jag och han. Det är bra terapi. Älskar honom så otroligt mycket ♥ 
 

Ludde

Det nya året kunde inte ha börjat sämre.... I onsdags kväll började Ludde halta på höger bakben och därför åkte vi in med honom till Blå Stjärnan igår. I augusti opererades han ju för korsbandsskada i vänster bakben så mamma var orolig att det hade hänt samma sak i det andra benet, men jag vågade och ville inte tro att det var det. Kände däremot en enorm klump i halsen när vi kom fram till Djursjukhuset. Väl där blev det tyvärr konstaterat att det var som mamma trodde. Eftersom Ludde just hade blivit bra i sitt ben igen och genomgått en lång rehabilitering kändes det bara så orättvist att detta skulle hända igen. Han har verkligen kämpat och varit otroligt stark, min lilla vovve, men att tvinga honom att gå igenom all den smärtan en gång till precis när han blivit bra kändes inte rätt mot honom så tillsammans med veterinären tog vi det tunga beslutet att avliva honom. Att säga hejdå och åka därifrån utan honom var det värsta jag någonsin gjort...
 
Jag är så otroligt ledsen och saknar honom enormt mycket. Tårarna bara rinner och det känns väldigt tomt här hemma utan honom. Bruno har förlorat sin vän, den som förstod honom på ett sätt som vi inte kan. I morse när jag gick ner för trappan låg han inte i hallen på mattan som han alltid brukar göra på morgonen och när jag skulle gå ut med Bruno råkade jag ropa på Ludde också... Det gör så jävla ont!!! Jag vill inte vara med om detta och jag orkar inte med det faktum att han aldrig någonsin kommer vara hos mig igen, att jag aldrig mer får känna hans lukt, pussa på huvudet eller klappa honom. För en person som aldrig haft en hund kanske det är svårt att förstå, men för mig var han en vän som aldrig svek mig och också en familjemedlem som jag spenderat halva mitt liv med. 
 
Jag kommer aldrig glömma den dagen vi åkte och hämtade honom. Han var så otroligt söt med sin fluffiga päls och tungan som dinglade utanför munnen hela tiden, så sprallig och glad. Jag var så otroligt lycklig att äntligen få en hund som jag längtat efter. Jag har många fina minnen med min kära vovve som jag kommer bära med mig hela livet. Han kommer alltid att finnas i mitt hjärta, kärlek dör inte. Och jag vill tro att vi ses igen en dag.
 
 
Bruno och Ludde. Kompisar för alltid 
 
 
 
 
Jag älskar dig Ludde. Vila i frid. ♥♥♥ 
 
*031227   +140102