If you miss someone it means you have someone very important in your life, someone worth missing.

Innan jag åkte till USA trodde jag inte på att relationer där man sällan träffas kan hålla, men jag har helt ändrat uppfattning om det nu. För mig känns det snarare som att man inser ännu mer hur mycket man tycker om någon när man inte kan träffa den personen och att man aldrig någonsin vill förlora den personen. Jag saknar mina vänner i Venezuela så mycket så det gör ont. Jag var verkligen så otroligt lycklig tillsammans med dem. De gav mig så mycket kärlek och välvilja. De fick mig att våga lita på kärleken igen. Jag är en annan, bättre människa pga dem. Även när det är ett stort jävla hav emellan oss ger dem mig styrka och inspiration. Jag önskar att jag kunde teleportera mig så jag kunde vara lite på båda ställen. En vacker dag ska vi ses igen. I know it. 
 
 
 
 

7 september

Jag kan knappt förstå att det idag är ett år sedan jag satte mig på planet mot Atlanta. Jag har nog aldrig varit så nervös i hela mitt liv. Det var verkligen sjukt läskigt att lämna tryggheten hemma i Sverige, men jag visste också att jag verkligen ville göra det! Jag är verkligen sjukt glad att jag bestämde mig för att ta mig an det äventyret. Det här året har förändrat mig mer än något annat. Precis som jag sa innan jag åkte så var det inte samma Josefine som kom hem i juni. Jag känner mig som en ny person, men ändå är det jag liksom. Jag kommer fortfarande ihåg första dagen som om det var igår. Jag kom fram sent på kvällen och kände inte en själ. Blev körd till min värdfamilj och blev insläppt i ett rum: Här ska du bo, vi pratar imorgon och så stängdes dörren i princip framför ögonen på mig. Just då ville jag verkligen bara sätta mig ner och gråta. Jag tänkte att imorgon vill jag åka hem igen. Men sedan tog jag mig samman, gick in i badrummet och borstade tänderna och lade mig i min nya säng och bestämde mig för att detta skulle gå bra. Jag kan säga att jag aldrig har känt mig så ensam i hela mitt liv. Men shit, vad det lärde mig mycket! Jag är så mycket mer självständig nu. Jag klarar ju faktiskt så himla mycket. Det är helt otroligt vad mycket man klarar! Morgonen efter vaknade jag innan alla andra, gick ner i köket och försökte hitta något att äta, men det gick knappt ner. Jag var så himla nervös inför min första skoldag. Medan jag satt och åt hände en liten fallolycka i trappan på väg ner hahahaha och från det ögonblicket visste jag att de där två tjejerna som kom skrattande in i köket skulle bli mina vänner. Shusan och Roceli förändrade verkligen hela situationen! Jag var inte längre ensam i att vara ny och ovetandes. Vi kunde vara det tillsammans istället! Jag tror inte riktigt jag har insett hur viktigt det är att ha någon som bryr sig förrän då. Jag är så otroligt tacksam att vi hamnade i samma hus! Trots att jag och Roceli knappt kunde kommunicera i början såg jag vänligheten i hennes ögon. Jag visste att hon var en fantastiskt snäll människa. Och Shusan förvånade mig senare under dagen med hur mycket engelska hon faktiskt kunde. Första skoldagen var väldigt energikrävande då vi fick så otroligt mycket information och så jetlag på det.. Hela första veckan var väl egentligen så, men mitt mod höjdes för varje dag som gick och ju mer jag lärde känna tjejerna, desto tryggare blev jag. Sedan hände det ju massa grejer som ledde till att vi ville byta värdfamilj, men jag har under det här året lärt mig att förändringar och jobbiga saker leder till något bättre senare. Detta ledde ju mig till en helt otrolig människa vid namn Liz. Hon, precis som Roceli och Shusan förändrade mitt liv och gav mig så himla mycket kärlek och omtanke. Det är helt otroligt hur man kan skapa sådana starka relationer under en relativt kort tid, men jag tror inte att det går att förstå hur något sådant här känns om man inte har upplevt det själv. Man lever så tätt inpå varandra och man har ingen familj där. Man är faktiskt väldigt ensam och får på något sätt börja om med sina relationer, det finns ju faktiskt inte några där över huvud taget. Man tyr sig till varandra och blir en egen liten familj. Det är helt otroligt. Jag trodde inte att jag skulle skapa några så här starka vänskapsband "over there". Jag är så otroligt glad och tacksam och jag vet att ännu ett år från nu (och alla efter det!) kommer vi fortfarande att stå varandra nära, även om vi lever på två olika sidor av världen! 
 
Dessutom hade jag inte kunnat föreställa mig att jag skulle kunna stärka relationer hemma i Sverige när jag befann mig i USA, men det var ju precis vad som hände! Min absolut viktigaste insikt under mitt år utomlands är att jag är redo nu, redo att bli älskad och älska tillbaka. Jag är så otroligt glad att jag fortfarande hade chansen att få bli Christofers flickvän. Modet att åka till USA gav mig också modet till att våga detta. Jag är så otroligt glad. Mitt liv är så himla bra just nu. Han är världens bästa. Det är helt galet hur mycket man kan älska en människa. Rädslor stoppar en så mycket här i livet. Kom ihåg det. Så strunta i dem, våga! Man förlorar mer om man inte gör det..

Like a dream

Ibland känns det som att USA aldrig hände. Det är svårt att förklara, men när man kommer tillbaka till Sverige hamnar man så himla långt borta från den världen och det känns som att allt bara var en dröm, en väldigt bra dröm. Man kommer så fort in i det svenska livet igen. Jag vet inte riktigt hur jag känner för allt. Jag saknar mina vänner så otroligt mycket, men när jag var borta saknade jag folk här hemma istället. Det kommer alltid att vara någon som jag saknar. Man kan inte vara på två ställen samtidigt även om man vill. Jag vill inte flytta tillbaka till USA, jag saknar inte själva landet, men jag saknar som sagt personerna som delade mitt liv där och känslan av att vara så modig. Nu när jag är tillbaka i Sverige känns det som att jag har tappat lite av den där kämparglöden jag hade där, känslan av att jag måste fortsätta kämpa oavsett vad som händer. Här hemma har man så mycket hjälp och det är därför lätt att ge upp lite. Jag är glad här och skulle inte vilja vara någon annanstans. Jag bara önskade att alla mina vänner kunde vara här också. Då hade allt varit perfekt. Det kommer nog att ta ett tag att lära sig att behålla mitt nya jag här hemma också. Jag vill behålla min nya nyfikenhet på livet, den äventyrliga och kreativa sidan inom mig. Jag har så många planer för framtiden nu, som jag känner mig så himla taggad inför. Jag känner mig redan sugen på att åka ut och resa igen dessutom. Resor berikar livet mer än något annat. Jag tänker ofta tillbaka på vår Roadtrip och känner mig så himla tacksam. Det var verkligen en fantastisk resa som jag kommer att minnas för resten av mitt liv. Några av mina lyckligaste veckor någonsin. Det bästa med att resa är att man är så nära varandra. Man är liksom helt ensamma i landet kan man säga, man känner ingen annan så man måste hålla ihop, man delar hotellrum och äter alla måltider tillsammans, planerar dagarna tillsammans och man är så fri. Nu ser jag även fram emot en sommar som jag ska försöka fylla med flera underbara minnen med min familj, vänner och världens finaste kille.