Koloskopi

 
Den 22 juni 2016 fick jag tid till Kungälvs sjukhus. I brevet med kallelsen låg två tabletter och något pulver. Till min stora fasa var det laxeringsmedel, eftersom tarmen måste vara helt tom på föda när man ska göra koloskopi. Fick lite problem då jag jobbade under den perioden så var tvungen att ta ledigt redan första veckan på sommarjobbet. Man kan ju knappast vara på jobbet när man ska ta laxering, det är ju ganska uppenbart. Så så fick det bli helt enkelt. Jag var livrädd för diarré och spy så det här var jobbigt för mig. Först tog jag en tablett. Den skulle verka efter ca 6 timmar. Snacka om lång läskig väntan då jag inte visste exakt när den skulle ge effekt. Vågade knappt röra mig på hela dagen. Dessutom fick jag bara dricka juice/vatten på hela dagen. Trodde det skulle vara jobbigt att fasta men det var faktiskt inte svårt alls då jag ändå inte var hungrig. Sedan skulle jag också dricka pulvret blandat i vatten. Det smakade faktiskt helt ok. Jag väntade och dagen gick. Inget hände. Jag kände mig som vanligt. Började undra om det ens skulle ske något alls, kanske fungerade det inte på mig. MEN så plötsligt kändes det som magen vreds ut och in. Fy fan alltså. Det är INTE trevligt att laxeras. Säger bara det. Dock var det inte alls så illa som jag hade föreställt mig då jag har en tendens att alltid tänka det värsta = tvungen att sitta och skita i timmar och ev. spy. 
 
Natten var i alla fall lugn så jag vaknade utvilad. Magen kändes dock orolig igen när jag vaknade och det kändes lite jobbigt att åka buss till sjukhuset, men jag klarade det utan att skita på mig.. Väl framme på sjukhuset var jag ganska lugn faktiskt. Jag blev visad in i ett omklädningsrum där jag skulle byta om till speciella kläder inför koloskopin. Jag visste inte alls vad som skulle ske och hade ingen aning om hur något fungerade då jag aldrig tidigare varit på sjukhus för min egen del. Blev fantastiskt snygg i de alldeles för stora sjukhuskläderna med ett stort hål i baken...Är glad att jag åkte dit ensam för sådär hade jag inte velat att någon skulle se mig, haha. 

Fick sedan lägga mig i en säng där jag fick en kanyl insatt ifall jag skulle behöva sövas under koloskopin. Kommer ihåg att jag blev stressad och undrade vad som skulle ske. Var inte alls beredd på att eventuellt bli sövd! Kände mig otroligt ensam och utlämnad med massa olika sjuksköterskor. Varför får man inte samma under hela sitt besök utan typ 10 olika? Väldigt jobbigt för patienten som redan är orolig som det är. Kanske man behöver någon slags trygghet under sitt besök? Så kände i alla fall jag.. 
 
När alla förberedelser var klara fick jag ligga och vänta en ganska lång stund. Jag bläddrade i en tidning så länge. Såg flera patienter komma tillbaka in i rummet som redan gjort sin koloskopi. Kommer framför allt ihåg en äldre kvinna som kom ut jätteglad och positiv och sa till alla oss som låg och väntade nervöst: "det var inte farligt alls, kändes inte ens. Ni kan vara helt lugna". Det fick mig att må lite bättre. Älskar sådana människor som bara sprider glädje runt sig och är så nöjd med det mesta även under sådana omständigheter. Vem vet, hon kanske har jätteproblem med sin tarm och lider något enormt innerst inne och klarar ändå att vara så glad. Man skulle ju inte vara på sjukhus om man inte är sjuk på något vis, men hon visade verkligen att det blir vad man gör det till. 
 
Äntligen blev det min tur! En narkosskötserska kom och hämtade mig. Hon var jättetrevlig och hade humor. När jag rullades iväg längs korridoren med hårnät på huvudet och allt vad det var så log jag. Jag fick någon slags Grey's Anatomy-feeling och kände mig så jäkla cool. Haha.. 

Blev mindre roligt igen när jag kom in till rummet för undersökningen och läkaren började förklara vad han skulle göra. Ni vill inte veta detaljer.. Alltså koloskopi innebär ju att man för in en lång slang med en kamera på i tarmen för att man ska kunna undersöka långt in i tarmen. Innan slangen stoppades in skulle doktorn känna med fingret. Fy fan vilken obehaglig känsla. Redan där fick jag lite panik och rörde mig lite för mycket tror jag för mer än så minns jag inte.. Minns bara att jag sedan vaknade upp i väntrummet igen. Jag var otroligt förvirrad när jag vaknade upp igen och visste inte ens vart jag var. Var inte alls beredd på att de skulle söva mig utan att ens säga något! Kände mig lite besviken på det faktiskt då jag tycker att det är en rättighet för patienten att få veta vad som händer. Kan väl vara så att jag glömt att de sa det, men jag tvivlar på det då jag kommer ihåg annat som hände precis innan allt svartnade. Kändes i alla fall obehagligt att vakna upp och det kändes som att jag knappt kunde andas och kroppen var så tung. Kunde inte ens sätta mig upp i sängen. Kändes som att vakna upp utan att ha fått någon sömn alls. Var så himla trött! Sköterskan som var vid mig när jag vaknade sa att alla värden såg bra ut och att jag inte höll på att dö som jag trodde där ett tag... 
 
Jag lugnade ner mig efter ett tag och mådde bättre och kände mig klarare i huvudet och det gick att röra på kroppen igen. Fick äntligen äta något. Den mackan jag fick var seriöst det godaste jag ätit någonsin! Tänk att inte ha fått äta på ett och ett halvt dygn och sedan få det, det är helt underbart och jag tror att vad som helst hade varit gott i det läget! Fick stanna kvar en stund till efter maten. Medan jag sitter i sängen och väntar på att få klartecken att gå och byta om hör jag att någon i samma rum som mig kräks... En mardröm för en person med spyfobi! Just då skulle jag dock få gå vilket kändes som en enorm lättnad för mig. Fick lite stöd när jag gick bort till omklädningsrummet igen. Kändes fortfarande lite svagt i benen, men jag klarade av att byta om på egen hand. 
 
Fick sedan sitta och vänta igen på ett samtal med läkaren som undersökt mig. När han väl kom hade jag hunnit tänka allt möjligt och oroat mig... Han berättade för mig att 40 cm (!!!) av min tjocktarm plus ändtarm var inflammerad och att jag med största sannolikhet har fått ulcerös kolit. Nej, nej, nej! Jag vill inte. Vad som helst förutom cancer eller en kronisk sjukdom tänkte jag! Jag ville bara få medicin och bli frisk igen, men nu skulle jag alltså vara sjuk för alltid? Han förklarade att de flesta med ulcerös kolit lever ett normalt och bra liv men jag hörde knappt vad han sa. Jag ville bara gå hem och gråta. Han berättade inte så mycket om själva sjukdomen men jag har läst om den innan så jag visste lite. Fick med mig en broschyr hem och recept på medicin. Fick förvånadsvärt lite information tycker jag och lämnade med många frågetecken. Vad händer nu liksom? Kommer jag alltid att få äta medicin? Kommer jag alltid må såhär? Kommer jag kunna jobba? Kommer jag kunna skaffa barn? Vinglade fram till bussen och kände mig helt yr. Ringde mamma, Christofer och Cecilia. Det kändes som att hela min värld rasade samtidigt som jag kände en lättnad. Jag hade inte inbillat mig, det var inte bara stressmage! Jag är faktiskt sjuk. 
 
Nu så här nästan exakt ett år senare kan jag tänka tillbaka på detta och se det på ett annat sätt. Idag vet jag att man kan må bättre igen. Att saker och ting kan kännas hoppfullt igen. Att man faktiskt kan gå utanför dörren utan att bajsa på sig trots att man har UC. Det tog 7 månader att komma ur skovet, men jag lyckades! Idag mår jag bra. Jag har en trötthet som inte verkar vilja ge med sig, men jag mår bra. Jag kan äta och har gått upp lite i vikt igen. Medicinen äter jag utan att ens tänka på det. Det är inte så himla jobbigt. Livet fungerar rätt bra ändå. Jag ser inte mig själv som sjuk längre och det är ingenting som jag pratar om eller lägger energi på idag. Visst kan jag bli sämre igen, men då tar jag det då. Just nu fokuserar jag på att ta en dag i taget och njuta varje dag som jag får må bra och vara fri från smärtan. 
 
Ta vara på din kropp och var tacksam för den. Din kropp är fantastisk som ser till att DU lever, varje dag.