Rektoskopi

Jag ringde till vårdcentralen och fick en tid. Eller först skrev jag en fråga till 1177 där personen som svarade rådde mig att gå och kolla upp det, så då ringde jag. Fick träffa en läkare som ställde massa frågor och kände på min mage. Han verkade först tro att jag hade drabbats av någon magbakterie. Han bokade tid för rektoskopi och så fick jag instruktioner om hur jag skulle förbereda mig. För att de ska kunna kolla i tarmen måste den vara tömd rejält så man måste ta en slags salva för att få ut "det". Inte det trevligaste jag gjort om jag säger så... Fick heller inte äta frukost den morgonen jag skulle dit och eftersom jag blir sjukt känslig om jag inte får frukost kände jag mig rätt så dålig under besöket. Var sjukt nervös i väntrummet och när jag väl fick komma in skulle jag lämna en påse med alla provrör med avföringsprov jag var tvungen att göra för att skickas till analys. Liksom varsågod, här får du lite av mitt bajs, fräscht... och förnedrande. Sedan skulle jag förberedas för undersökningen. Hade aldrig varit hos gynekolog innan så är inte direkt van att klä av mig inför fritt främmande folk, men det var bara att bita ihop och köra. Jag fick lägga mig på en brits och vänta på läkaren som skulle göra undersökningen. Sjuksköterskan var så snäll och stöttande under processen, men kände mig ändå sjukt obekväm, speciellt eftersom läkaren var en lite äldre man... hade ju föredragit en kvinna, men något sådant fick jag inte ens förfrågan om. Känslan när läkaren körde in instrumentet i mig var så obehaglig. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Ville bara därifrån..  Undersökningen gick i alla fall väldigt fort så det var ju skönt. Läkaren sa att han såg massa blod i min tarm och det gjorde mig rädd. Vad skulle hända med mig härnäst? Han sa att jag skulle få en remiss till sjukhuset för vidare undersökning. Jaha? Men vad tror du är fel på mig då?? Jag ville ju veta nu... Sjukt frustrerande att inte få några svar.. Kände mig rädd och ensam. Sköterskan såg nog att jag tyckte det kändes jobbigt och började fråga en massa jobbiga frågor som bara gjorde saken värre. Till slut kunde jag inte hålla tillbaka tårarna mer. Hatar att gråta inför folk, speciellt någon jag inte känner. 


Fick göra mig iordning och klä på mig igen för att sedan gå och ta ett blodprov. Fick lite råd om vad jag bör äta för att lugna magen och nån medicin mot halsbränna som jag också hade ofta under den perioden. Sedan var det bara att vänta på ett brev från sjukhuset...

Skriv inläggstext 


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: