När jag blev sjuk...

Jag känner ett behov av att berätta lite om när jag insjuknade i ulcerös kolit. Jag tycker det är viktigt att bearbeta jobbiga saker som hänt genom att skriva och kan på köpet bidra med lite kunskap om sjukdomen till resten av världen, nåväl, dem som läser min blogg åtminstone..
 
Det är svårt att säga exakt när min tarm började bli sjuk. Jag har haft problem med magen länge egentligen, med perioder då det varit bättre. När jag gick i åttan var jag dålig i magen varje dag, men jag tror det berodde på ångest, men kanske var också min tarm känslig redan då? Under gymnasietiden mådde jag väldigt bra och även efter skoltiden och i USA mådde jag bra för det mesta, så jag tror väl att inflammationen började på allvar i slutet av min USA-vistelse, de tidiga tecknen i alla fall. Jag var dock väldigt trött under tiden i USA, men det kan ju ha berott på alla intryck. Under roadtrippen i USA började jag i alla fall må dåligt. Jag mådde sjukt illa varenda förmiddag den sista veckan. Jag sa inte så mycket om det till Johan och Christofer för jag tänkte att det bara var ångest, som vanligt, men samtidigt kände jag mig gladare och tryggare i mig själv än någonsin och hade inte direkt några problem med ångest, så det kändes inte helt logiskt ändå. Det blev i alla fall bättre efter lunch och jag analyserade det inte så mycket. När jag kom hem från USA var jag gladare än någonsin i mitt liv. Jag var så obeskrivligt stolt över mig själv och jag kände mig självsäker och det kändes som om ingenting kunde stoppa mig, att allt var möjligt. Det var en fantastisk känsla. Samtidigt kom en enorm trötthet den sommaren, mer än under tiden i USA. Jag tänkte att det var mitt stora äventyr som gjort det, så jag försökte vila upp mig ordentligt hela sommaren, gjorde inte speciellt mycket. En dag skulle jag dock åka och träffa en vän. Jag skulle åka tåg dit. Mådde konstigt under tågresan och väl framme fick jag springa på toa och sedan åkte jag hem igen och när jag kom hem mådde jag helt bra igen. Tänkte dock inte mer på det utan tänkte att det väl var något jag ätit, men så här i efterhand skulle jag kunna tänka mig att det var början på sjukdomen.. Det första magrelaterade tecknet. Mådde dock bra resten av året förutom en enorm trötthet som ständigt malde ner mig. Jag jobbade en del under hösten och ibland kunde jag seriöst somna till under arbetstid. Jag verkligen ansträngde mig för att hålla ögonen öppna, men det var väldigt svårt ibland. Sov alltid på väg dit och hem. Jag försökte gå och lägga mig tidigare för att få mer sömn, men vad jag än gjorde var jag så sjukt trött. Det påverkade mig eftersom jag är van att vara så pigg och aktiv. Jag som hade sprungit Göteborgsvarvet och delat ut 100 kg reklam varje vecka orkade plötsligt inte ens knappt gå ut på en promenad och blev sjuk stup i kvarten, jag som brukade vara sjuk högst 1-2 ggr om året. Det var dessutom så konstiga sjukepisoder. Fick halsont och lite småsnuvig, men blev frisk på en dag nästan varje gång. Kändes inte alls normalt för min kropp. Vad är det som händer? 

I januari 2016 kom det första blodet... Jag minns så väl att jag satt på toa helt som vanligt och så kollar jag ner i toan och ser rött!! Jag visste med säkerhet att det inte var mens. Jag blev livrädd. Hade under den tiden dessutom urinvägsinfektion så jag tänkte att det kanske var något pga det, men jag kände att det inte kom "därifrån". Fick sådan ångest. Vad är det för fel på min kropp? Nästa dag såg jag inget blod och jag lugnade mig med att "det kanske bara var något tillfälligt". Blev av med min urinvägsinfektion och mådde bra för övrigt igen under en tid, fram till mars... Vaknade en morgon med en obehaglig känsla i magen, det kändes som mensvärk fast gick inte över på en vecka. Då och då kom en större smärta, som om någon högg i mig. Det var obehagligt, men för övrigt mådde jag bra och jag körde på som vanligt. Sedan kom blodet igen...och diarréer... Under en period där i mars-april var det samma visa varje morgon: Vaknade och direkt fick jag springa på toa, gick knappt att hålla sig de metrarna från sängen till toan, det var jävligt bråttom då. När man dagligen bajsar blod börjar man bli rejält orolig kan jag säga. Tänk om jag har tarmcancer? Jag hamnade i någon slags förnekelse, "nej det är inget fel på mig, det är nog bara stress...", "jag vägrar gå till VC, det är så pinsamt" och så höll jag på sådär ett tag. I maj orkade jag inte mer, jag gick med svansen mellan benen till vårdcentralen. Jag var rätt säker på att det skulle innebära rektoskopi (undersökning av tarmen med hjälp av slang in i ändtarmen) och ville verkligen inte utsättas för det, men vad hade jag för val? 
 
Fortsättning följer...
Kommentarer
Linnea säger:

Fint och modigt att du vill dela med dig av detta <3

2017-02-15 | 11:55:34

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: