Rektoskopi

Jag ringde till vårdcentralen och fick en tid. Eller först skrev jag en fråga till 1177 där personen som svarade rådde mig att gå och kolla upp det, så då ringde jag. Fick träffa en läkare som ställde massa frågor och kände på min mage. Han verkade först tro att jag hade drabbats av någon magbakterie. Han bokade tid för rektoskopi och så fick jag instruktioner om hur jag skulle förbereda mig. För att de ska kunna kolla i tarmen måste den vara tömd rejält så man måste ta en slags salva för att få ut "det". Inte det trevligaste jag gjort om jag säger så... Fick heller inte äta frukost den morgonen jag skulle dit och eftersom jag blir sjukt känslig om jag inte får frukost kände jag mig rätt så dålig under besöket. Var sjukt nervös i väntrummet och när jag väl fick komma in skulle jag lämna en påse med alla provrör med avföringsprov jag var tvungen att göra för att skickas till analys. Liksom varsågod, här får du lite av mitt bajs, fräscht... och förnedrande. Sedan skulle jag förberedas för undersökningen. Hade aldrig varit hos gynekolog innan så är inte direkt van att klä av mig inför fritt främmande folk, men det var bara att bita ihop och köra. Jag fick lägga mig på en brits och vänta på läkaren som skulle göra undersökningen. Sjuksköterskan var så snäll och stöttande under processen, men kände mig ändå sjukt obekväm, speciellt eftersom läkaren var en lite äldre man... hade ju föredragit en kvinna, men något sådant fick jag inte ens förfrågan om. Känslan när läkaren körde in instrumentet i mig var så obehaglig. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Ville bara därifrån..  Undersökningen gick i alla fall väldigt fort så det var ju skönt. Läkaren sa att han såg massa blod i min tarm och det gjorde mig rädd. Vad skulle hända med mig härnäst? Han sa att jag skulle få en remiss till sjukhuset för vidare undersökning. Jaha? Men vad tror du är fel på mig då?? Jag ville ju veta nu... Sjukt frustrerande att inte få några svar.. Kände mig rädd och ensam. Sköterskan såg nog att jag tyckte det kändes jobbigt och började fråga en massa jobbiga frågor som bara gjorde saken värre. Till slut kunde jag inte hålla tillbaka tårarna mer. Hatar att gråta inför folk, speciellt någon jag inte känner. 


Fick göra mig iordning och klä på mig igen för att sedan gå och ta ett blodprov. Fick lite råd om vad jag bör äta för att lugna magen och nån medicin mot halsbränna som jag också hade ofta under den perioden. Sedan var det bara att vänta på ett brev från sjukhuset...

Skriv inläggstext 

När jag blev sjuk...

Jag känner ett behov av att berätta lite om när jag insjuknade i ulcerös kolit. Jag tycker det är viktigt att bearbeta jobbiga saker som hänt genom att skriva och kan på köpet bidra med lite kunskap om sjukdomen till resten av världen, nåväl, dem som läser min blogg åtminstone..
 
Det är svårt att säga exakt när min tarm började bli sjuk. Jag har haft problem med magen länge egentligen, med perioder då det varit bättre. När jag gick i åttan var jag dålig i magen varje dag, men jag tror det berodde på ångest, men kanske var också min tarm känslig redan då? Under gymnasietiden mådde jag väldigt bra och även efter skoltiden och i USA mådde jag bra för det mesta, så jag tror väl att inflammationen började på allvar i slutet av min USA-vistelse, de tidiga tecknen i alla fall. Jag var dock väldigt trött under tiden i USA, men det kan ju ha berott på alla intryck. Under roadtrippen i USA började jag i alla fall må dåligt. Jag mådde sjukt illa varenda förmiddag den sista veckan. Jag sa inte så mycket om det till Johan och Christofer för jag tänkte att det bara var ångest, som vanligt, men samtidigt kände jag mig gladare och tryggare i mig själv än någonsin och hade inte direkt några problem med ångest, så det kändes inte helt logiskt ändå. Det blev i alla fall bättre efter lunch och jag analyserade det inte så mycket. När jag kom hem från USA var jag gladare än någonsin i mitt liv. Jag var så obeskrivligt stolt över mig själv och jag kände mig självsäker och det kändes som om ingenting kunde stoppa mig, att allt var möjligt. Det var en fantastisk känsla. Samtidigt kom en enorm trötthet den sommaren, mer än under tiden i USA. Jag tänkte att det var mitt stora äventyr som gjort det, så jag försökte vila upp mig ordentligt hela sommaren, gjorde inte speciellt mycket. En dag skulle jag dock åka och träffa en vän. Jag skulle åka tåg dit. Mådde konstigt under tågresan och väl framme fick jag springa på toa och sedan åkte jag hem igen och när jag kom hem mådde jag helt bra igen. Tänkte dock inte mer på det utan tänkte att det väl var något jag ätit, men så här i efterhand skulle jag kunna tänka mig att det var början på sjukdomen.. Det första magrelaterade tecknet. Mådde dock bra resten av året förutom en enorm trötthet som ständigt malde ner mig. Jag jobbade en del under hösten och ibland kunde jag seriöst somna till under arbetstid. Jag verkligen ansträngde mig för att hålla ögonen öppna, men det var väldigt svårt ibland. Sov alltid på väg dit och hem. Jag försökte gå och lägga mig tidigare för att få mer sömn, men vad jag än gjorde var jag så sjukt trött. Det påverkade mig eftersom jag är van att vara så pigg och aktiv. Jag som hade sprungit Göteborgsvarvet och delat ut 100 kg reklam varje vecka orkade plötsligt inte ens knappt gå ut på en promenad och blev sjuk stup i kvarten, jag som brukade vara sjuk högst 1-2 ggr om året. Det var dessutom så konstiga sjukepisoder. Fick halsont och lite småsnuvig, men blev frisk på en dag nästan varje gång. Kändes inte alls normalt för min kropp. Vad är det som händer? 

I januari 2016 kom det första blodet... Jag minns så väl att jag satt på toa helt som vanligt och så kollar jag ner i toan och ser rött!! Jag visste med säkerhet att det inte var mens. Jag blev livrädd. Hade under den tiden dessutom urinvägsinfektion så jag tänkte att det kanske var något pga det, men jag kände att det inte kom "därifrån". Fick sådan ångest. Vad är det för fel på min kropp? Nästa dag såg jag inget blod och jag lugnade mig med att "det kanske bara var något tillfälligt". Blev av med min urinvägsinfektion och mådde bra för övrigt igen under en tid, fram till mars... Vaknade en morgon med en obehaglig känsla i magen, det kändes som mensvärk fast gick inte över på en vecka. Då och då kom en större smärta, som om någon högg i mig. Det var obehagligt, men för övrigt mådde jag bra och jag körde på som vanligt. Sedan kom blodet igen...och diarréer... Under en period där i mars-april var det samma visa varje morgon: Vaknade och direkt fick jag springa på toa, gick knappt att hålla sig de metrarna från sängen till toan, det var jävligt bråttom då. När man dagligen bajsar blod börjar man bli rejält orolig kan jag säga. Tänk om jag har tarmcancer? Jag hamnade i någon slags förnekelse, "nej det är inget fel på mig, det är nog bara stress...", "jag vägrar gå till VC, det är så pinsamt" och så höll jag på sådär ett tag. I maj orkade jag inte mer, jag gick med svansen mellan benen till vårdcentralen. Jag var rätt säker på att det skulle innebära rektoskopi (undersökning av tarmen med hjälp av slang in i ändtarmen) och ville verkligen inte utsättas för det, men vad hade jag för val? 
 
Fortsättning följer...

Min lägenhet

Hej på er!
 
Nu var det ett tag sedan jag skrev här. Jag har haft fullt upp med skolan. Hade salstenta i juridik för tre veckor sedan. Känns faktiskt riktigt bra att ha fått lite juridiska kunskaper. Det är många rättigheter man har som man inte vet om! Fick dessutom mitt första VG på universitetet i och med denna tenta, så jag är väldigt nöjd och stolt!
 
Har länge tänkt visa lite bilder på min studentlägenhet, men har inte fått tummen ur, men nu så!
 
Hall. 

Kök/vardagsrum. 

Vad gör man om man har en bänkdiskmaskin, men ingen plats på köksbänken? Jo, man köper en rullvagn och sätter den på, haha. Vi är väldigt stolta över vår smarta lösning, även om det kanske inte är det vackraste i lägenheten. Att diska allt för hand är helt uteslutet så vi var tvungna att hitta en lösning, så när vi behöver använda den rullar vi helt enkelt fram hela vagnen till vattenkranen. 

Vårt lilla kök. Kändes väldigt litet i början, men jag har vant mig och tycker det är rätt så charmigt ändå. 

 
 
Det bästa i hela lägenheten, mina serier!!
 
Dörr in till sovrummet. 

Sovrum. Okej, seriehyllan kommer nog tvåa och sängen etta. Sova är det bästa som finns!

Min lilla plugghörna, pusselhörna just nu. Det svarta är ett fönster, men vi har alltid neddraget rullgardinen i sovrummet pga insyn. 

När vi flyttade in ingick den vita garderoben längst till höger. Detta var så klart inte tillräckligt för två personer så vi köpte garderober på ikea. Blev riktigt bra tycker jag och nu har vi massa förvaring. TV har vi också i sovrummet så man kan mysa framför film på kvällarna. 

Toalett. 
 
Jag trivs jättebra på Lindholmen. Det är nära till allt, det går gratisfärja med plats för cyklar över kanalen in till centrala Göteborg, vilket gör att jag kan cykla till skolan helt gratis. Det går många bussar också. Finns bra promenadmöjligheter längs kanalen, otroligt fint speciellt på sommaren och nära till Ramberget med fin utsikt! Det är även nära till mataffär, tandläkare och vårdcentral och dessutom bor min bror ca 10 min promenad bort. Finns massa mysiga caféer i Eriksberg som tar 30 min att gå till, subway rätt över gatan från vårt hus och tre matställen i botten av lägenhetshuset. I huset har vi biljardrum, tre studierum som jag ofta använder, en tvättstuga på varje våning med inbyggt tvättmedel i maskinerna och ett fantastiskt soprum där man kan slänga även sådant som ska till tippen. Det är bra isolerat i huset också och känns fräsch och nytt (byggt 2008). Det är väldigt dyrt att bo på Lindholmen och jag kommer troligtvis inte kunna bo kvar här efter min studietid så jag njuter verkligen av att få känna mig lite "fin" de här åren som jag kommer studera. Det är fantastiskt att det finns studentlägenheter på ett så fint ställe. Nu låter jag ju som värsta mäklaren, men det är verkligen sant, det är så bra här. Det finns verkligen inte mycket alls att klaga på och jag önskar jag kunde få bo kvar här längre än jag kan.