Mer mediciner...

För ca 2 veckor sedan lämnade jag nya prover på vårdcentralen och igår fick jag ett samtal från min läkare att kalprotektinet fortfarande är alldeles för högt. Kalprotektin är ett protein som vid bl.a. inflammatoriska tarmsjukdomar frisätts i stora mängder i tarmen. Värdet ska normalt ligga mellan 100-200. I våras när jag lämnade prover första gången då jag utreddes låg mitt värde på 2500! Nu är det på 1900, dvs. en klar förbättring, men fortfarande alldeles för högt. Inte konstigt att jag fortfarande är så jäkla trött! Är förvånad att jag mår så pass mycket bättre i magen trots det. Det var i alla fall en lättnad att det hade blivit en förbättring, även om jag redan innan var rätt så säker på det, för det känner jag ju själv. Nu ska jag dock få ytterligare en medicin, vilket suger, speciellt eftersom denna medicin ska tas lokalt. Att spruta in 100 ml vätska i rumpan varje kväll ser jag ju inte direkt fram emot... Dyrt som fäään blev det igår också, 1100 kr enbart för medicin! Jag är sjukt tacksam att jag bor i Sverige där vi har högkostnadsskydd på läkemedel annars skulle jag definitivt få leva med mina symtom då jag aldrig hade haft råd med dessa dyra mediciner! Idag kände jag bara att jag orkar inte denna sjukdom mer, jag känner mig som en fånge i min egen kropp. Förhoppningsvis kommer inflammationen läka och hålla sig lugn ett tag, men det jobbiga är att den kan komma tillbaka och man vet aldrig när det händer. Det är ok att känna så, men jag kommer göra allt jag kan för att hålla mig så positiv som möjligt, för det är något som jag kan kontrollera, hur jag tänker om det. Jag är åtminstone inte döende. Jag kan ha ett bra liv trots att jag är sjuk. I bästa fall kan det gå flera år mellan skoven och då kommer jag kunna leva normalt. Jag tror och hoppas att det kommer att bli bättre framöver.  

Att vara snäll mot sig själv

Något som jag har haft väldiga problem med i mitt liv är att vara snäll mot mig själv. Har alltid tryckt ner mig själv och analyserat felsteg så mycket. Till vilken nytta? Förstår verkligen inte varför det tog mig så lång tid att inse att det inte tjänar någonting till. Jag har verkligen ändrat mig på det planet och dessutom lärt mig att stå upp för mig själv och säga ifrån om jag känner att någon säger något dumt. Varför ska jag bara ta emot all skit? Det är verkligen inte rättvist alls mot mig själv att tillåta mig att göra det. Vet ni vad? Det känns så sjukt mycket bättre att vara snäll mot sig själv. Jag önskar att vi alla slutade vara våra egna värsta fiender, för som sagt det tjänar verkligen ingenting till. Det skapar bara ångest och problem som inte ens finns egentligen. Sedan jag blev sjuk har jag lärt mig hur viktigt det är att ta hand om sig själv. Istället för att motarbeta sig själv ska man lyssna på sig själv och sin kropp. Det är ok att vara trött t.ex. Jag är trött typ hela tiden som jag skrev i förra inlägget. Ett tag var jag så arg på det, men vad tjänar det till egentligen? Jag är sjuk och då är man trött, då är det ok att sova middag efter skolan eller skippa träningspasset, det gör mig inte lat. Man får äta glass en tisdag, köpa pizza istället för att laga middag eller skippa en föreläsning tidigt på morgonen om man inte orkar gå upp. I en värld med så sjukt höga krav på produktivitet är det viktigare än någonsin att ta hand om sig själv, så kom ihåg det. Gör det till ert livs viktigaste uppdrag! 

Oktober

Linnea saknade blogginlägg från mig så jag tänkte jag skulle uppfylla hennes önskan :) 

Skolan rullar på och termin 2 på Socionomonprogrammet har nu börjat. Just nu läser vi om utvecklingspsykologi, kriser och familjesystem. Det är en väldigt intressant kurs tycker jag och jag känner att jag har en hel del förkunskaper vilket gör det lättare, har kunnat chilla lite mer då jag redan kan en del grejer, vilket är väldigt skönt. Samtidigt har det varit utmanade då jag tycker det är jobbigt att vara i skolan eller ute någonstans över huvud taget pga. min sjukdom. Jag är dock bestämd med att den inte ska få stoppa mig från att leva mitt liv och jag vet att mycket också sitter i huvudet, så jag jobbar med det. Det jobbiga är också denna extrema trötthet. Det är inte klokt hur trött jag är. Behöver sova 10 timmar varje natt för att ens fungera. I natt sov jag 11 och känner mig ändå som en zombie. Inflammationen tar på krafterna och leder även till ledvärk ibland. Saknar den energin jag hade förut. Känner mig som en gamling redan, haha. Jag undrar seriöst om jag någonsin kommer orka med ett heltidsjobb. 3 timmars föreläsning räcker gott och väl, då känner jag mig redo att åka hem och vila. Jag ska verkligen försöka göra någonting åt tröttheten, börja röra på mig mer och äta bättre, har fått näringsdrycker nu för att jag äter så dåligt. Behöver lägga på mig lite fett så jag slipper frysa i vinter! 
 
Annars gör jag väl inte så mycket. Skola, laga mat och sova är mitt liv just nu, men det känns helt ok ändå. Och så kollar jag på serier så klart, just nu plöjer jag igenom Gossip Girl som jag länge tänkt se, riktigt bra faktiskt! Idol kollar jag också på såklart! Hejar på Rebecka. Zeana gillade jag också, fan att hon åkte ut! 

Delar med mig av lite bilder från den senaste tiden också..
 
Strömstad:
 
 
För några helger sedan hyrde vi stuga på en camping i Strömstad och hade kräftskiva med Christofers familj. 
 
Mariestad:
 
Och en annan helg hade vi släktträff i Mariestad hos min mormors bror och tog in det sista av sommaren.