Goda nyheter

Idag är en bra dag. Jag känner mig glad och tacksam. Fick nämligen ett samtal från sjukhuset idag som meddelade att mitt calprotektin nu ligger på 170! På en månad har det alltså minskat med 1730! Helt fantastiskt! Så nu ligger det alltså på en bra nivå, nästan helt normalt (100-150 är normalt, som jag tidigare sagt). Jag har ju såklart själv känt att jag har blivit bättre den senaste månaden, men det var skönt att verkligen få det bekräftat. Jag har verkligen märkt en skillnad i mitt liv den senaste månaden. Jag har börjat känna mig levande igen och inte varit lika extremt trött som tidigare. Har inte alls orkat vara social detta året och har haft väldigt svårt att orka lära känna nya personer i skolan, men den senaste månaden har jag fått bättre kontakt med folk och det känns så himla kul. Jag tycker ju egentligen att det är roligt att lära känna nya människor, jag har bara känt mig så jäkla svag och ynklig. Helt jävla sjukt dåligt har det faktiskt varit. Har isolerat mig rätt så mycket för att jag inte har orkat förklara för folk att jag är sjuk och för att slippa behöva stå och prata med någon för att plötsligt behöva springa därifrån för att uppsöka en toalett... Sjukdomen har verkligen begränsat mig, även om jag har försökt att inte låta den göra det. Tröttheten har ju såklart inte gjort det bättre då jag helt enkelt inte har känt för att göra någonting mer än sådant jag helt enkelt måste. Efter skolan har jag bara velat gå hem och sova. Det är först nu när jag mår bättre igen som jag verkligen inser hur jävligt det har varit. Jag börjar äntligen känna igen mig själv och vågar och vill ta mig ut och vara lite mer aktiv. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det fortsätter på det spåret under en låååång tid, gärna resten av livet (men det kanske är för mycket begärt?). En till positiv sak är att mina mediciner ska trappas ner, vilket betyder mindre spring till apoteket och framför allt sparande av pengar! Psyket har verkligen tagit stryk det här året och jag har inte helt återhämtat mig där på samma sätt som kroppen, men jag kommer att må bättre och bättre nu, det tror jag verkligen. Nu ska jag bara njuta av detta och se fram emot ett nytt, förhoppningsvis symtomfritt år! Livet kan bli bra igen. 

Styrka

Är det inte ganska komiskt att jag som har haft en rädsla för att spy sedan jag var 9 år drabbas av en magsjukdom? Inte för att jag har kräkts av den hittills men ändå. Jag tror inte på ödet, men det känns som detta är ett test, en chans för mig att inse att det inte är hela världen att spy ibland. Life goes on. Har jag klarat mig igenom detta år med en krånglig mage skulle jag klara av några dagar magsjuka utan problem. Jag är starkare än jag tror och det har jag bevisat för mig själv i år. Plugga heltid och vara sjuk har varit sååå jobbigt, men fan vad stolt jag är att jag inte gett upp. Snart har jag klarat av 1 år av universitetet! Helt jäkla sjukt...