Flyttar snart

Det nya året har verkligen inte börjat bra.. Jag vet att jag borde vara glad och stolt över att ha kommit in på universitetet och det kändes så ett tag, men just nu känns det bara skit. Jag är verkligen inte redo att flytta till Jönköping, men jag måste. Nej, det kanske jag inte måste egentligen, men ärligt talat vad ska jag annars göra? Socionom var plan B. Kan bli svårt att hitta en plan C och dessutom börjar jag bli smått galen av att bara gå hemma. Jag är så fruktansvärt arg på antagningen. Jag är så besviken att alla mina år i gymnasiet då jag kämpade så hårt inte räckte ända fram. Jag är en dålig förlorare kanske. Jag ville vinna, jag ville att allt skulle gå lätt för en gångs skull. Men det känns som att livet bara fortsätter att utmana en och det känns svårare ju äldre man blir. Det är faktiskt så. Jag vet att det inte alls hjälper mig att tänka så negativt, men ärligt talat är jag så trött, så trött på att vara duktig och ambitiös när det ändå inte leder till exakt det man vill. Det må vara rätt program, men resten då. Vem ska jag komma hem till på kvällarna? Vem finns där när jag behöver en kram eller stöd i vardagen? Jag är så rädd att vara ensam. Det är då alla dumma tankar kommer och tar över för det finns ingen där som kan distrahera mig. Känns som att helt vanliga saker blir så stora för mig. Känner bara för att bli ett litet barn igen och slippa bry mig om allt, bara leka och ha kul. Är det inte det livet ska vara, roligt? 
 
Kanske blir det bättre än jag tror när jag väl börjar, men just nu är jag så himla rädd och orolig. Ångest.