Ulcerös kolit

Det här året har varit ganska tufft. I januari flyttade jag till Jönköping för att börja studera där. Har nog aldrig mått så dåligt som de få dagarna jag befann mig där. Kändes tusen ggr värre än att lämna Sverige inför mitt år i USA. Det kändes så himla jobbigt att lämna Christofer och bo på en helt ny plats och det kändes så himla långt då det i värsta fall skulle kunna pågå i 3,5 år! Kände att jag inte skulle kunna stå ut så länge. Lyckligtvis kom jag in i Göteborg. Fy fan vad skönt det var. Bröt ihop och bara grät hysteriskt när jag fick beskededet för jag blev så jäkla lättad. Jag fick komma hem igen där jag ville vara. Studierna i Göteborg har dock inte varit en dans på rosor i alla fall. Har haft sjukt mycket ångest och känt mig så stressad samtidigt som det har varit roligt också. I mars började min mage krångla rejält och jag gick med konstant oro att jag skulle bli dålig i magen när jag var i skolan eller ute någon annanstans. Har haft många panikattacker och jag har knappt känt igen mig själv alls. Den självsäkra Josefine som kom hem från USA finns knappt kvar känns det som. I maj gick jag till läkaren för jag kände att min situation började bli ohållbar. Efter flera undersökningar visade det sig att mina magproblem beror på en inflammation i tarmen, läkaren misstänker att jag har sjukdomen ulcerös kolit vilket innebär att tarmen är inflammerad så att man får magsmärtor och blodiga diarrér. Nu har jag fått medicin och börjar må bättre. Nu ska bara psyket hänga med också. Det har varit tungt att studera på heltid och samtidigt vara sjuk. Känner mig så svag i min kropp och behöver verkligen äta upp mig. Har gått ner så mycket i vikt också pga dålig aptit. När vågen visade 49 kg häromdagen blev jag riktigt orolig för mig själv. Tyvärr kommer sjukdomen aldrig kunna försvinna utan jag kommer att få leva med den. Jag får försöka ta hand om mig själv så gott det går och jag har accepterat att det är som det är, däremot finns en oro hela tiden för att symtomen ska bli värre igen när jag sänker medicindosen om ett tag. Får ta en dag i taget och försöka lära mig leva med det faktum att man inte kan veta vad som händer framöver. 

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: