Stone Mountain

I lördags var vi på utflykt med EF till Stone Mountain. Det är verkligen ett perfekt namn på berget för det är verkligen en sten, i princip inga träd utan bara helt kalt. Har inte sett något liknande förut. Jättehäftigt! 
 
Det fanns en linbana, så vi slapp gå upp, hehe.. Vi gick dock ner sedan. 
 
 
 
Roceli på toppen. 
 
Utsikt över Downtown Atlanta. 

Shusan, Roceli och jag. 

 
 
Här är hela gänget som följde med från EF samt en av lärarna (i rosa tröja). Ett jättehärligt gäng. Lägg märke till killen till höger i bakgrunden som tydligen ville vara med på vårt foto, haha skrattade så himla mycket när jag såg det...

 
 
 
 
 
 
Senare på kvällen var det Lasershow, vilket är en show med massa laserlampor mot berget som formar olika bilder. Svårt att förklara... Det var musik också. Vi satt på en stor gräsmatta framför berget. Det var jättemycket folk där som hade picknick-korgar och filt med sig. Så himla mysigt var det att sitta där med kompisarna och titta upp mot stjärnorna, se showen, lyssna på musiken och bara njuta. Ett minnesvärt ögonblick helt klart. I love this life. 

Tredje veckan

Hej på er!
 
Har haft fullt upp hela veckan med sena kvällar och hur trött som helst så jag har knappt haft igång datorn över huvud taget. För att sammanfatta veckan har den varit bra! Jag börjar verkligen komma in i livet här nu och vet hur saker fungerar. Bussarna här är under all kritik. Mycket sämre än tågen. Har man otur och missar bussen kan man se fram emot en 40-minuters väntetid på vissa stationer. Det finns sällan tidtabeller och inte ens ett namn på hållplatsen så man vet vart man är. Det finns nämligen en app där man kan kolla tidtabeller, men det hjälper inte ett dugg om man inte vet vad stationen heter! Det är verkligen det värsta med Atlanta. Vi har otroligt bra kollektivtrafik i Sverige. Ska aldrig mer klaga på den! Maten är god, men inte alls hälsosam. Det är svårt att hitta något nyttigt alternativ i matbutikerna och jag har nog inte ätit så mycket skräpmat någonsin i mitt liv. Jag kommer bli fet, haha. Människorna här är som jag tidigare sagt väldigt trevliga och roliga. Behöver man hjälp så får man det och man käner sig aldrig ensam. I Sverige är jag livrädd för att fråga någon om vägen t.ex. för man får konstiga blickar osv, men här vågar jag för här är alla så öppna och glada. Det kommer jag sakna när jag åker härifrån. Sedan finns det självklart en del väldigt skumma människor också. Angående engelskan så går den bättre och bättre sedan jag började kolla upp ord jag inte kan. Ska skriva ett inlägg om skolan snart förresten och berätta mer om lektioner och så. 
 
Här är lite bilder från veckan:
 
En kille i skolan, Rodrigo (från Brasilien) hittade en väldigt modig liten ekorre på campus som han kunde ha i sin hand. Det sötaste jag någonsin sett. Har aldrig sett en så tam ekorre förut. 
 
I onsdags bjöd skolan på glass. Hur gott som helst! 

 
På skolan finns det en tidskapsel. Så himla coolt! 

 
 
Museum på skolan.  
 
I torsdags var vi i Downtown och åkte i hjulet de har här (liknar det som finns på Liseberg). Det var jätteroligt att få se staden uppifrån och det kändes häftigt att få strosa runt mitt inne i Atlanta. Då kände man verkligen att det är en stor stad. Älskar städer med skyskrapor. Det är så fint! Sedan fick jag äntligen äta på Taco Bell. Det var hur gott som helst! 
 
Svenska flaggan!
 
Downtown. 

 
 
 
Har ju inte publicerat något foto av mina nya vänner ännu, så här kommer det äntligen. Shusan till vänster och Roceli till höger. De är verkligen det bästa av allt här. Hade inte överlevt utan dem! Vi har så otroligt roligt ihop.

 
 
 
 
 
 

If you don't like something, change it. If you can't change it, change your attitude.

2 veckor i USA idag! För att vara ärlig har det varit både de värsta och bästa veckorna i mitt liv. Jag har lärt mig så otroligt mycket om mig själv, skrattat mer än jag någonsin gjort, men även varit så otroligt jävla rädd. Att lämna Sverige alldeles ensam var obeskrivligt jobbigt, men att landa i Atlanta var helt fantastiskt. Allt på en gång liksom. Trodde inte att jag var så här stark som jag bevisat för mig själv att jag faktiskt är. Jag är så otroligt glad att jag övervann rädslan och lämnade tryggheten. Jag har träffat två fantastiska tjejer som jag aldrig hade träffat om jag inte hade åkt och flera andra otroligt fina människor. Jag är så tacksam att jag får vara här, att jag hade möjligheten att åka. Detta är verkligen utvecklande och jag är helt övertygad om att jag har så otroligt mycket mer fantastiskt att uppleva som kommer berika mitt liv på ett sätt som inte hade varit möjligt hemma i lilla Sverige. Jag älskar Sverige, men jag älskar också USA. Jag har två hem nu. Den Josefine som lämnade Sverige finns dock inte kvar längre. Jag kommer inte vara samma person när jag kommer hem igen. Jag kommer ha utvecklats så himla mycket och jag känner mig redan mer självsäker så efter 9 månader här lär det ju ha blivit ännu bättre. Jag vet att jag klarar mer än jag tror. Livet är så himla bra.