100 dagar

Idag är det 100 dagar kvar tills skolan i USA börjar! Det låter helt galet långt, men ändå inte. Imorgon är det 99 dagar och bara det att siffran går från tre- till tvåsiffrigt gör att det känns kortare! Och nu är det verkligen inte långt kvar tills jag ska till Stockholm för ett besök på ambassaden. Snart får jag flygdatum till och från USA. Jag blir så taggad!
 

Atlanta

Jag hittade ett videoklipp på EF Atlantas facebook-sida igår där man kan se lite hur det ser ut vid skolan och i staden. Om ni vill få en inblick i vart jag kommer leva om bara några månader tycker jag att ni ska ta er en titt. Jag tycker det ser helt fantastiskt ut! Det känns så bra. 
 

Göteborgsvarvet 17 maj 2014

Äntligen tid för bloggen igen! Jag har hela veckan velat skriva om lördagens Göteborgsvarv, men har helt enkelt inte haft tid då jag har jobbat hela veckan. Hur som helst så var det en helt fantastisk dag. Göteborgsvarvet är verkligen en folkfest och utan publiken och allt stöd hade det inte alls varit samma sak. Jag älskar verkligen stämningen! Jag trodde inte att jag skulle tycka det var så roligt som det var, men att höra folkets jubel och pepp hela vägen runt gjorde att 21 km inte kändes lika jobbigt. Jag var på jättegott humör hela vägen och kände mig fylld av energi för det mesta. Självklart var det jobbigt periodvis, men jag tog det ändå så pass lugnt att jag kunde njuta av det på samma gång.
 
 
 
Jag och syrran bestämde oss innan att vi skulle vänta in varandra vid vätskestationerna så det gjorde vi och det fungerade väldigt bra. Precis innan start var jag sjukt nervös. Kunde knappt andas och visste inte vart jag skulle ta vägen. När vår startgrupp ropades upp trodde jag att jag skulle dö av nervositet, men när vi väl startade släppte ångesten ganska snabbt och jag kunde börja fokusera på att orka runt. Första biten i Slottsskogen kändes inte så bra. Jag visste att det var lååååångt kvar och dessutom mådde jag illa så därför kändes det jobbigt, men jag fick i alla fall lite mer energi när jag såg Linnea och hennes pojkvän Christoffer vid sidan av banan. När jag kom till Mariaplan en liten stund senare fick jag även syn på min kollega och vän Linnea. Tack vare båda Linneor orkade jag ta mig över till Hisingen! Precis efter Älvsborgsbron kände jag mig hur pigg som helst och möttes av en familj som stod med vattenslang och sprutade på de som sprang förbi. Tack för det! Mötte upp syrran vid nästa vattenstation och sprang en stund med henne. Vi lyckades få syn på Johan och blev fotade. Det var roligt att han fick se oss in action, hehe. Hörde i efterhand också att Christofer sett mig, men att jag varit hur blind som helst då han stod nästan precis bredvid utan att jag märkte det!
 
 
Efter 12 kilometer började det kännas tungt för både mig och syrran, men konstigt nog blev vi pigga igen när vi närmade oss Götaälvbron. Vi ville springa snabbare egentligen, men det var helt tjockt med folk där så det gick liksom inte. På väg upp för avenyn blev det jobbigare igen, men då började man verkligen närma sig mål så det var bara att köra på de sista kilometrarna! Vi tappade dock bort varandra i slutet då syrran fick ny energi efter att ha träffat en vän som stod och hejade. Syrran kom i mål några minuter före mig. Det hade varit roligt att springa i mål tillsammans, men det viktigaste var ändå stöttningen på vägen dit. Känslan när jag kom in på Slottskogsvallen var helt otrolig. När jag såg målet och insåg att jag verkligen hade klarat av alla 21 kilometrarna kände jag mig bara så himla nöjd med mig själv. En riktig egoboost var det! Ett ögonblick jag verkligen kommer minnas för resten av livet. Jag är så otroligt stolt över mig själv och syrran. Vi har lagt ner så mycket tid på att träna inför detta och det har varit väldigt roligt att ha ett mål tillsammans. Cecilia tvivlade aldrig på oss, men det har jag gjort många gånger, inte på syrran, men på mig. Jag underskattar verkligen mig själv alldeles för mycket. Trodde aldrig att jag skulle säga att löpning är roligt, men efter detta har jag faktiskt ändrat uppfattning. Den absolut bästa känslan är känslan av succé. När man har kämpat sjukt mycket och faktiskt lyckas. Det är de stunderna i livet som jag känner mig som starkast! 
 
Målgång för min del.
 
Våra medaljer!
 
Daniel tog sig också an varvet och mötte upp oss efteråt. Träffade även några kollegor från jobbet som också sprang. Bra kämpat allihop!