Håller på att läsa en bok just nu som heter "Jag lever, pappa". Den handlar om katastrofen på Utöya. Man får följa händelseförloppet ur två personers perspektiv, Siri (som är på ön) och hennes pappa Erik, som har kontakt med Siri och får reda på att något hemskt händer ute på ön. Den är jättebra faktiskt, spännande, känslosam och sorglig. De sätter ord på känslorna så bra och man förstår verkligen hur svårt det var för personerna på ön och hur livet kan påverkas efteråt av en sådan händelse. Man blir även arg, arg på Breivik, arg på hela situationen och även på polisen som jag anser kunde varit mycket snabbare ut till ön och på så sätt hade kanske fler överlevt! Det tog ju ungefär 1 timma från att de fått larm till att de grep honom på ön..
Det känns som att boken är en påhittad berättelse, självklart vet jag att det har hänt på riktigt, men det låter så overkligt, sådant händer bara inte, inte i Norge, ett land i fred. Så tänkte man i alla fall. Efter en sådan här sak kan man ju knappt känna sig trygg någonstans, om det till och med drabbar vårt fredliga grannland. Det är läskigt när man tänker på det på det sättet. Det kunde lika gärna varit Sverige liksom. Nej, usch, jag hatar terrorism och krig och skit!! Varför finns sånt? Hur kan man ha så mycket hat inom sig att man kan göra något så hemskt?